Den besynnerliga händelsen med hunden av Mark Haddon

Huvudpersonen heter Christopher och är autist. Hans största intresse är matematik och logiskt tänkande, och det är med hjälp av detta som han identifierar sin värld. Historien tar sin början när Christopher hittar grannens hund mördad. Han bestämmer sig för att "göra detektivarbete" och finna gärningsmannen.

Berättarrösten kommer från Christophers egen hand, det är han själv som så att säga har "skrivit boken". Det är en väldigt intressant bok på så sätt eftersom vi får kliva in i en autists verklighetsuppfattning. Christopher förklarar mycket tålmodigt varför han inte tycker om gult och brunt, hur han vet vad andra människor känner (han har fått en streckgubbsförteckning över leende gubbar, sura gubbar och memorerat förklaringen som hans lärarinna bifogat till varje bild) samt varför han "gör jämmer" när han känner sig förvirrad och rädd.

Det är en ganska vacker historia. För mig blir den extra intressant eftersom jag troligtvis blir lärare och ibland kommer att ha pojkar och flickor i mina klasser med autistiska störningar. Ifall jag blir speciallärare (som inte känns helt otänkbart) så är den ännu viktigare. För dig som "vanlig" människa kan jag säga att om det du vanligtvis läser är deckare, fantasy och chicklitt så ta dig inte tid och läs den här. Den är okej, men inte mer. Ägna din tid åt att leta upp bättre böcker och rekommendera dem till mig.

(Bild från http://www.boktips.net/bookimages/9146201653.gif).

Jag älskade honom av Anna Gavalda

Det här är den andra i Läs-Inte genren ni får av mig. Den enda anledningen till att jag läste en bok med denna übersmöriga titel var att jag fick den gratis. Jag jobbar i receptionen på en mediabyrå, och här får vi alla tidningar du kan tänka dig gratis. Den följde med MåBra och såg ganska nätt ut, så jag tänkte "jag kan väl pröva i alla fall, det är så typiskt mig att döma en bok efter omslaget". Frågan är bara, om man inte dömer en bok efter omslaget, hur ska man då kunna döma den? Är det meningen att man ska läsa varje bok innan man dömer, "lära känna den ordentligt"?

Jag älskade honom är en bok som handlar om en kvinna som precis har blivit lämnad av sin man. Hennes svärfar tar med henne till familjens landställe och berättar sin historia. That's it. Boken är på ca 150 sidor och varje sida liknar dålig poesi. Historien är tråkig, författaren lider av storhetsvansinne och kontentan av berättelsen är lika med noll. Behöver jag säga mer? Läs inte!

(Bild från http://tifo.btj.se/data/6656073525105584).

Första bokfemman

Inspirerad av min kollega Jenny (http://hundora.blogspot.com) och High Fidelity kör jag en top five-best of fantasy-serier. Denna bokfemma är ursprungligen min idé, fast ni får gärna göra en egen version. Som det fantasyfreak jag är har jag läst både det ena och det andra, men den här bokfemman innehåller dessvärre få överraskningar. Jag antar att ni alla håller andan av spänning, så nu kör vi!

1) J K Rowling - böckerna om Harry Potter. Om ni känner mig så vet ni att jag har varit ett hängivet fan sedan 1999, och då sista boken inte var en besvikelse (snarare en överraskande angenäm upplevelse) så toppar den här serien listan.

2) David Eddings - Sagan om Belgarion. Eddings serie är en klassiker som särskiljer sig från många andra fantasyserier med sin torra humor och sina rentutav klockrena (!)karaktärsbeskrivningar. Ett bra exempel på detta är karaktären Silke som med sitt tjuvaktiga beteende och långa näsa blivit en legend. Böckerna handlar om pojken Garion som ger sig ut på en resa tillsammans med sin tant Pol och Onkel Varg, på jakt efter något som är så viktigt att det kastade omkull hela hans värld.

3) J R R Tolkien - Härskarringen. Ett måste för alla fantasy-älskare. De flesta ifrågasätter nog en tredjeplats, men jag föredrar faktiskt serierna ovan då de är mer lättlästa än Tolkiens tegelstenar. Till exempel läser jag om Eddings serie en gång per år (då även Mallorea böckerna inkl Polgaras och Belgaraths berättelser). Tolkiens böcker har jag läst max 3 ggr sammanlagt, Bilbo - en hobbits äventyr ej inkluderat.

4) C S Lewis - böckerna om Narnia. Sagoklassiker av Tolkiens bästis Clive Staples Lewis som handlar om landet Narnia. Den mest kända av böckerna i serien är Häxan och Lejonet, berättelsen om hur fyra barn hittar en hemlig passage till landet Narnia genom ett klädskåp. C S Lewis berättelser vittnar om hans kristna tro och de värderingar som presenteras följer samma spår; ljug inte, var inte högmodig, hedra dina föräldrar. Sista boken i serien är den vackraste bok jag någonsin läst, och har du inte läst alla Narnia-böckerna - vad väntar du på?

5) Raymond E Feist - Imperiets dotter. Handlar om den unga kvinnan Mara som blir överhuvud för familjens klan efter det att hennes bror och far blivit mördade av sina landsmän. En brutal kamp startas där klanens hela existens står på spel. Det är så otroligt härligt att läsa om starka kvinnor i fantasy-serier (detta är dessvärre ingen vanligt förekommande företeelse). Kulturen i böckerna som Feist beskriver liknar ingenting jag sett, och är därför även det en angenäm läsupplevelse. Ofta tror man att loppet är kört för Maras del, och sen dyker det upp en ny kulturell företeelse som förändrar hela spelplanen. (Exmpel: självmord som resultat av vanära är vanligt förekommande). Helt klart läsvärd för alla (andra) fantasy-nördar!

Harry Potter and the Deathly Hallows - FÄRDIGLÄST!

Här följer en recension helt utan spoilers. Jag kommer inte att avslöja några platser eller händelser i boken, eller vilka karaktärer som dog.

I lördags morse 09.50 stod jag utanför Åhléns i Skanstull och väntade på att de skulle öppna. Det var totalt folktomt i fem minuter, sedan dök en massa människor upp. Jag blev mer och mer nervös över att böckerna skulle ta slut (vilket är helt sjukt, eftersom jag förhandsbokade över en månad innan släppet). När dörrarna äntligen slogs upp fick jag tvinga mig själv att gå någorlunda lugnt (jag småsprang sista biten, men försökte se ut som jag gick). Jag var nummer ett! Och detta helt utan en enda liten knuff(!). Lämnade fram min mobil med bokningsnumret och fick en liten papperspåse med boken i. Jublande lycklig slog jag upp boken redan innan jag hade lämnat affären och började läsa. Det var först en halvtimme senare som jag kom på att jag hade glömt mobilen vid disken på Åhléns.

Harry Potter and the Deathly Hallows är den överlägset mest spännande boken i serien. Det går inte att sluta att läsa och jag läste ut den på en dag. Läsningen tog mindre än 9,5 timmar och boken var ändå ca 600 sidor. Så spännande var den, gott folk. Under tiden som jag skrattade, kippade efter andan och hulkgrät så hann jag även misshandla min soffkudde och blänga hotfullt på boken. Ikväll så ska jag börja från början och läsa om den. Just nu funderar jag på vad jag ska skriva till J K Rowling. Hon måste ju fortsätta skriva (vad hon nu än skriver) även om hon är miljardär och inte behöver. Hon har ju fansen att tänka på, ett ansvar för bövelen!

Jag önskar jag kunde ge fler kommentarer, men jag vill att ni ska läsa boken, så det här är allt ni får ut av mig för den här gången. Några veckor efter det att den svenska översättningen av boken är ute så kanske ni får höra en mer utförlig recension.

Tills dess: vi ses på andra sidan!

(Bild från http://www.temp.sfbok.se/kat/img/65175.jpg).

Harry Potter and the Deathly Hallows av J K Rowling

Recension kommer efter helgen. Imorgon klockan tio står jag utanför Åhléns i Skanstull och knuffas med andra som har förhandsbokat sina ex. Jag är så spänd på vad som kommer att hända. Det finns mycket spekulationer och jag har vägrat att läsa sådana spoilers.

Vad tror jag? Jag tror inte att Harry dör. Kom igen! Det här är en barnbok. Låt den få ett relativt glücklich slut, okej?

Det är en komplicerad sak att läsa en sådan bok. För det första så vill jag aldrig att äventyret ska ta slut, alltså vill jag egentligen läsa långsamt och suga på karamellen. Men stressen över att någon annan ska veta hur den tar slut innan mig är för stor. Dessutom känner jag mig själv, börjar jag väl läsa så kommer jag inte att sluta under några omständigheter.

Vi hörs efter helgen! Jag lovar, inga spoilers :)

(Bild från http://a4.vox.com/6a00c22520056df21900d4142952cc6a47-500pi).

Tankar från sängkanten av Marian Keyes

Okej - jag är den första att erkänna det. Jag är alltid misstänksam när en författare publicerar sina redan innan publicerade krönikor plus "en massa nytt spännande material, opublicerat". Det osar alltid pr-trick för mig, som om bokförlaget har haft stormöte och kommit fram till att den där Marian Keyes inte har fått tillräckligt mycket publicitet på sistone. Vad göra? Jo, publicera en bok med redan sen innan skrivet material! Handskakningar och befodringar.

Jojo. Tankar från sängkanten är en samlingsbok för diverse godbitar från Keyes karriär som krönikör samt lite annat smått och gott. Oavsett huruvida det är ett pr-trick eller inte så skänker Keyes en del av förtjänsten för boken till ett behjärtansvärt ändamål - from Russa with love. Jag är dock inte överhövans imponerad av Keyes den här gången, men jag tycker att det var helt okej sängkants-läsning. Ifall du vill ha något lättsmält som varken smakar gott eller dåligt, och som du drömmer ljuva drömmar av, läs denna bok. Ett plus i kanten är de söta små novellerna i slutet, jag blev riktigt sugen på att skriva noveller själv.

Det är klart, jag är ju inte berömd författare. Vem skulle vilja publicera mina noveller och redan skrivna bloggar?

Frågan står öppen.

(Bild från http://bilder.panorstedt.se/bilder/Omslag/112/72638028_O_1.jpg).

Livets skafferi av Alexander McCall Smith

Livets skafferi är den femte boken i serien om Mma Ramotswe, grundaren till Damernas detektivbyrå i Botswana. Boken är lika charmig som sina föregångare, och med tillika klockrena citat:

"Det var en förfärlig sak som omvärlden gjort mot Afrika när man hade tvingat på dem idén att slanka kvinnor, en del lika smala som en sebokoldi, en tusenfoting, var tilldragande. Det var inte vad män verkligen ville ha. Män ville ha kvinnor vars form påminde dem om goda saker på bordet." (McCall Smith, Livets skafferi, s. 19).

Det här är i korta drag en feel good-bok, och för er som inte har läst föregående böcker kan jag verkligen rekommendera dem. De är dessutom lättlästa, även om ett sådant uttalande från en person som läser en sida mellan 30 och 60 sekunder inte är mycket värt. (Jag läser alltså ut denna bok på mindre än fyra timmar, inklusive pauser. Detta är både ett gissel, t ex när boken är så bra att man inte vill att den ska ta slut, och positivt eftersom jag läser många bra böcker på förhållandevis kort tid).

Mma Ramotswe är fortfarande ogift, kan jag avslöja, trots att hon accepterade mr J.L.B. Matekonis frieri redan i första boken. Det är det vanliga upplägget i boken, alla har sina problem som de hjälps åt att lösa. Någon hoppar fallskärm för välgörenhet, en annan flyttar till ett hus där det finns en kran med vatten(!). Afrika är en världsdel som alltid har fascinerat mig, och böckerna om Damernas detektivbyrå har snarare underblåst denna fascination. Det är välskrivet, tilltalande och främmande. Mma Ramotswe är en klippa som jag tänker ta fasta på och fortsätta följa i framtiden. Jag hoppas att Alexander McCall Smith fortsätter att skriva om det oemotståndliga Botswana och Damernas detektivbyrå.

(Bild från: http://www.gummessons.com/Produkter2006/060816/livets_skafferi.jpg).

Harry Potter och fenixorden har premiär

Fredagen den trettonde och Harry Potter-premiär. Betygen är satta och det är som vanligt när det gäller filmatiseringen av Harry Potter - idel treor och någon enstaka fyra. Dagens Nyheter gav filmen en 4a den här gången, men utan motivation vad jag kunde läsa. Det kändes mer som att reportern endast hade läst boken och berättade vad den handlade om. Nåväl.

Jag är lite splittrad vad gäller Harry Potter and the Phoenix Order (självklart läste jag den på engelska! vad trodde du egentligen?) Jag tyckte mest Harry var en tråkig gnällmåns som praktiserade alla sina karaktärsdefekter och gjorde sig osams med hela världen. Han gick runt och kände sig utanför och jätteviktig hela tiden. Hälften av mig ville ge honom en avbasning, den andra hälften insåg rätt snabbt att det är ju så man är som tonåring. Lite på kant med hela världen. Så egentligen, rent objektivt, så har J K Rowlings gjort ett fantastiskt porträtt av en 15-årig pojke. Lite som Belgarion i första boken av David Eddings serie. Butter och lättstött. Fast jag blir ändå irriterad.

Min kollega Jenny upptäckte igår att Frida hade gjort ett reportage om de som spelar Ron och Harry (Rupert Grint och Daniel Radcliffe). Frågeställningen var "Vem är hetast?" Då kände jag mig gammal, eftersom jag ser de små gossarna som två osnutna snorungar. Inte sexobjekt, alltså. Måste dock avslöja att en tjejkompis till mig har haft sexdrömmar (ofrivilliga sådana) om tvillingarna Weasley i "the room of recquirement". Hehehe.

Hur som helst så är boken jättebra, men filmatiseringarna av Harry Potter har jag alltid haft lite svårt för - med ett undantag. The Goblet of Fire. Jag grät så mycket att min pojkvän tittade förskrämt på mig i biosalongens mörker, för att sedan beslutsamt hålla mig i handen (rätt beslut). Förhoppningsvis är den här filmen lika bra, men jag tror inte det, eftersom jag inte heller gillade boken lika mycket. Däremot är boken Harry Potter and the Half Blood Prince ett mästerverk.

Jag kommer att vänta till måndag innan jag ser den nya filmen. Däremot måste jag erkänna att jag sedan en månad tillbaka har förhandsbokat den nya Harry Potter-boken på Åhléns i Ringen Centrum - och kommer stå utanför klockan tio för att sedan försvinna utom synhåll tills den är färdigläst.

(Bild från http://www.chinadaily.com.cn/english/doc/2004-06/16/xin_560601160937374178826.jpg).

Tips på annan bokblogg

Som om det inte var nog med den här utmärkta bloggen så har även min kollega Jenny en blogg på http://hundora.blogspot.com/. Min Bokjunkie-blogg är skapad i hennes anda, och jag vill verkligen rekommendera Hundöra varmt.

Bloggens första boktips

Till alla er som gillar Stephen King kan jag tipsa om en liten uppstickare - nämligen hans bok Att skriva. Boken handlar (vilket man också kan räkna ut med hjälp av titeln) hur man går tillväga när man skriver t ex en roman. Han berättar i olika delar, först om hur han började skriva och senare går han in på detaljer kring själva skrivandet. För mig som gärna fuskar i romanskrivning (har ett antal påbörjade romaner) har den här boken varit oumbärlig. Vissa saker han tar upp har varit stora Aha-upplevelser, speciellt det han skriver om adverb till anföringsverb t ex '"Ge tillbaka den!" vädjade han ynkligt.' King menar att har man beskrivit situationen tillräckligt så är liknande utsvävningar onödiga. Jag är beredd att hålla med honom, fast jag tror att det finns undantag även om det är en bra regel att hålla sig till.

En annan sak han skriver är att man inte bör vänta på inspirationen. Han förespråkar disciplin och hårt arbete och rekommenderar att man skriver minst tusen skönlitterära ord – om dagen. King påpekar att om man älskar att skriva så gör man troligtvis redan detta, men att det ändå är viktigt att förklara att övning ger färdighet. Jag, som aldrig skrivit tusen ord på en dag, väntar nog till min ålders höst innan jag börjar med handlingsprogrammet han föreslår. Eller till den dagen jag får en idé som är värd att utvecklas.

I korta drag är Kings bok Att skriva läsvärd för dig som har en hemlig ambition att bli författare, den behandlar inte icke-skönlitterära texter. Boken är även intressant för oss som beundrar Stephen King, för mycket av hans anda finns i boken och han tar ofta med sina egna böcker som exempel. Vet du hur han gick tillväga när han skrev Pestens Tid? Vill du veta? Läs boken.

(Bild från http://www.temp.sfbok.se/kat/img/47467.jpg)

Filmatisering av Millennium-trilogin

Som alla säkert vet så har det ryktats om att Micke Persbrandt ska spela Mikael Blomkvist i filmatiseringen av Stieg Larssons böcker. Detta vore en katastrof enligt mig och många andra. Persbrandt är en relik från 1200-talets feodalsamhälle. Blomkvist är på sitt eget sätt en feminist, och hans relationer med de starka kvinnorna runt honom skulle Persbrandt aldrig klara av. Där Blomkvist slår sig fram med humor kommer Persbrandt att tjura och ryta sig fram. Gunvald Larsson och Mikael Blomkvist är två motpoler på det mänskliga relationsdiagrammet, och eftersom Persbrandt är en naturlig Gunvald så blir det inte mycket ödmjukhet i hans agerande. På många sätt är Persbrandt en manlig våt dröm, och Blomkvist liknar tvärtom en kvinnlig sådan (även om han är en "bimbo" och en "slampa" - allt enligt Stieg Larsson själv).

Jag kände mig nödgad att skriva ett mail till Zodiak som har hand om produktionen av filmatiseringen. Det här är vad jag skrev:

"Hej! Ta INTE Micke Persbrandt som Mikael i Millenium. Den idén är katastrofal! Mikael Blomkvist är feminist och bimbo, inte slemmo-machojägare som springer runt och gormar på alla. Hellre Linus Wahlgren (ryys) än Persbrandt. Gör inte fansen besvikna. Vh, Johanna"

Som svar fick jag något tvetydligt i stil med "Vem har sagt att vi ska göra det?" Jag hoppas på att det betyder att de har noterat kritiken som förslaget har gett, och att jag inte är den första (och inte den sista) som skriver något liknande. Förhoppningsvis blir det inte Persbrandt som spelar Blomkvist, och inte Wahlgren heller, utan en okänd talang där ute i Sverige som får sin stora brejk. Svensk filmindustri är inte direkt känd för att satsa på okända förmågor (samma skådespelare i samma sorts filmer med samma regissörer) men man får ju hoppas i alla fall. Skräckscenariot är Pernilla Wahlgren som Salander, Persbrandt som Blomkvist och Helena Bergström som Erika Berger.

Dock väljer jag att ha en positiv synvinkel och klappa händerna denna hoppfulla torsdagsmorgon. Jag tror inte längre att Persbrandt får rollen.

(Bild från http://www.seher.no/polopoly_fs/1.170574.1157003996!img170558.jpg)

Första Läs-Inte

Jag har precis läst hälften av fantasyromanen Otherland av Tad Williams. Den handlar om en tid när Internet har blivit en simulerad värld där gränserna endast sätts av människornas fantasier. Tyvärr har denna virtuella verklighet även blivit hem åt våldsamma krafter. När hjältinnan Reines lillebror hamnar i koma efter att ha gjort intrång i en otillåten del av nätens virtuella lekplats startar hon en undersökning - som leder till en kamp på liv och död.

Visst låter det spännande? Tyvärr är det inte speciellt märkvärdigt, synvinkelperspektiv i boken byts så ofta så att man blir illamående och så fort man har lärt sig att någorlunda hålla koll på huvudpersonerna så tillkommer det flera, i mitt tycke, onödiga bikaraktärer. Även i de "läskigare" avsnitten händer saker för fort för att man ska kunna uppfatta det. Tad Williams har en bra grundhistoria, och han kan skriva även om han i långa stycken hänfaller åt dålig 1700-tals poesi. Trots bra grundmaterial blir berättelsen tunn och ju fler karaktärer och komplexa situationer som uppstår desto tunnare känns det. Jag brukar vara en varm anhängare av fantasy-serier eftersom jag tror att "ju fler böcker författaren skrivit, desto bättre måste serien vara". I det här fallet stämmer inte detta och jag kommer att lämna tillbaka boken till biblioteket under lunchen idag.

(Bild från http://www.fantasticfiction.co.uk/w/tad-williams/city-of-golden-shadow.htm)