Först måste jag erkänna att jag har gett avkall på en av mina grundregler - att läsa minst 200 sidor av varje bok. Att ge varje bok en chans att återhämta sig från en dålig inledning. Den här gången har jag läst lite drygt 20 sidor och jag känner att jag inte kan läsa en sida till. Som Howard Bloom sa: Livet är för kort för att slösas bort på dåliga böcker.Per Hagmans inledning förtäljer något mycket uppenbart: ännu en bok skriven av en man i trettioårskris som tar sig själv på för stort allvar. Människor som skriver poesi och kallar det skönlitterärt gör mig en stor otjänst. Jag tycker nämligen om att läsa korta dikter, som en smekning, inte en plågsamt långrandig runk av självupptagenhet som i Per Hagmans fall. Tjugo sidor var vad som krävdes för att inse att jag och Per Hagman aldrig kommer att hålla sams. Jag fick detta boktips av Johan på jobbet, (som för övrigt skrev ett mail till mig och undrade om jag hade några boktips som inte var fantasy och chicklitt. Jag upplyste honom vänligt men bestämt om att jag inte läser mycket annat).
Jag ryser över att deckarförfattarinnorna i Sverige just nu får kängor från Sveriges gubbelit när Per Hagman får ge ut en småsnuskig porrfarbrorsdröm med sitt eget porträtt på framsidan. Att komma hem ska vara en schlager är en genialisk titel, men redan efter första sidan ligger jag raklång som en allsvensk målvakt och pustar i förlossningsliknande smärtor. Herremingud. Om Hagmans bok vore den sista boken som fanns kvar på jorden så skulle jag be Göran Hägglund att skriva feministisk tantsnusk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar