The Rainmaker av John Grisham

Ni som tidigare har sett Tom Cruise se bajsnödig ut i the Firm kanske ryggar för namnet John Grisham. Då vill jag först meddela er om att boken the Firm kanske är 1,000 gånger bättre än filmen (det känns som att böcker brukar vara bättre än filmer, tycker ni inte?)

The Rainmaker handlar om Rudy Baylor, en advokatstudent som snart tar examen från Memphis Law School. Han har redan fått en position vid en advokatbyrå, men förlorar platsen när byrån blir uppköpt av en större advokatbyrå. Efter det så går allt fel för Rudy Baylor. Genom en kurs han tvingats ta möter han sina första klienter. Han bestämmer sig för att representera paret Black i en stämning av försäkringsbolaget Great Benefits. Plötsligt så ska Rudy Baylor, som inte ens är färdig med examen, gå upp i rätten mot den legendariske advokaten Leo Drummsold, som inte har förlorat ett mål på 11 år. Dessutom är Rudy bankrutt, arbetslös och bostadslös. Till råga på allt är Leo Drummsold orsaken till hans prekära situation; Leo tillhör nämligen byrån som såg till att Rudy fick sparken.

Boken är ruskigt bra. Nuff said. Läs nu!

(Bild från http://img.tesco.com/pi/Books/M/10/9780099179610.jpg).

Trollbunden av Jane Green

När jag läste baksidan av den här boken så tänkte jag "här har vi en chicklitt för den mogna kvinnan". Och det är det verkligen. De flesta böckerna i chicklittgenren handlar om kvinnor i åldrarna 30-35, och det är sällan som huvudpersonen är stadgad.

I Trollbunden får vi möta lyxhustrun Alice som har omformat hela sitt liv och sin livsstil efter en man som hon vill behaga. Historierna om Joes otrohet är först som viskningar, men det blir mer och mer uppenbart att något är fel. Alice tror inte att Joe är otrogen, men förhållandet knakar och en flytt till USA kan bli nytändningen förhållandet behöver. Alice får det hon alltid önskat sig - ett hus på landet - men Joe får en helt ny hustru som intresserar sig för kakbakning, trädgårdsskötsel, blombinderi och hunddressyr.

Historien är ganska platt och tråkig, utan de underhållande moment som jag gillar mest hos andra författare (Keyes, Kinsella, Maxted). Inget jag rekommenderar. Dessutom är hela boken skriven i infinitiv istället för imperfekt. För er som inte vet vad detta innebär så läs gärna denna bok som skräckexempel. Den inre dialogen blir helt platt av detta konstgrepp, med härliga inlägg som liknar: "A är förvirrad. Vill J inte ha henne längre. A går till köket och tar en kopp kaffe. Kanske har J en älskarinna? A blir ledsen. A är så ensam i det stora köket."

Huvvaligen!

(Bild från http://images.megastore.se/images/item/small/1426443.jpg).

Filosofiska söndagsklubben av Alexander McCall Smith

För er som har läst Damernas detektivbyrå-serien så är Alexander McCall Smith välbekant. Jag hade tidigare hört talas om att det fanns en annan detektivserie som författaren skrivit. Jag tyckte även namnet var intressant, tänkte att "nu får jag min filosofi-lektion som jag har längtat efter hela livet."

Filosofiska söndagsklubben är första delen i serien om Isabel Dalhousie, en chefredaktör i 40-års åldern som är ekonomiskt oberoende och vurmar för "det gamla Edinburgh". Isabelle blir vittne till ett dödsfall, en man faller från balkongen på operan precis framför henne. Polisen avskriver det snabbt som ett olycksfall, men Isabel är övertygad om att det är överlagt mord.

Jag önskar att jag kunde säga att den här boken var bra, men den är inte det. Dessutom är den inte ens en bråkdel så charmig som Damernas detektivbyrå-böckerna. Nej, det här är inget jag rekommenderar. Men den är inte så dålig att det blir en läs-inte, och det är tur det, för Alexander McCall Smith skulle i såna fall ha dalat från stjärnhimlen med ljusets hastighet.

(Bild från http://www.lauramagasin.se/Temp/imageresize/255924049.jpg).

Svinalängorna av Susanna Alakoski

Sällan har en bok fått så mycket uppmärksamhet som denna. Susanna Alakoskis debutbok vann Augustpriset och har bland annat hyllats av SvD: ”En av de mest fängslande och underhållande romaner jag har läst på många år.”

Vi får följa med finska Leena och hennes familj när de flyttar in i sin nya lägenhet. Äntligen ska de få inomhustoalett, parkettgolv, blommor på balkongen. Området befolkas snabbt av andra familjer och kallas Svinalängorna. Berättelsen beskriver ett barns utsatthet och stundtals outhärdliga ensamhet. Båda föräldrarna är periodare, alkoholister som super i veckor och sedan håller sig nyktra en tid. Varje period börjar på samma sätt, med bullar, påsen på cykelstyret, fest. Perioderna slutar i missär: Ingen mat i skåpen, inga rena kläder, utslagna vuxna som tuppat av här och där, rutor som slås sönder i vredesmod, grovt språk och slagsmål.

Jag hade redan hört mycket om Svinalängorna, om att antingen så hatar man boken eller så älskar man den. Personligen var den inget för mig. Boken var intressant så till vida att den beskriver en klasskildring och en tid som för mig är svunnen sedan länge. Dessutom svider det till när Leena upprepade gånger får "hjälp" av Soc bara för att sedan få flytta hem igen. Jag tyckte inte om språket, det var mest det. Som så många andra svenska författare så blir språket pretentiöst. Jag vet att det är många som håller med mig om det här, varför skulle annars Liza Marklund och Åsa Larsson blivit så populära? (Leif G W Persson håller inte med mig, men så skulle jag förstås aldrig läsa en bok av honom, pretentiösa gubbstrutt). Jag blev alldeles matt när jag läste boken, och förstås klämde jag fram några tårar som alltid när jag läser något riktigt sorgligt. Dock så skulle jag inte läsa om boken, den var inte tillräckligt bra. Det kan hända att min besvikelse orsakats av hypen kring Svinalängorna, men jag tror inte det. Jag föredrar böcker som går från A till B, inte från missär till missär.

Oavsett hype eller inte.

(Bild från http://www.pocketogram.se/pocketklubben/images/books_th/9100114006.jpg).

Fem personer du möter i himlen av Mitch Albom

Jag har tidigare läst "Tisdagar med Morrie" av Mitch Albom och den blev snabbt en favorit. Därför var förväntningarna höga inför denna bok som börjar med huvudpersonen Eddies död. Ed är en gammal krigsveteran som arbetar som vaktmästare på ett nöjesfält. Han krigar för sitt land, gifter sig och är aldrig någon till last. Han har bara en ånger – att han aldrig "gjorde något" med sitt liv. När han dör åttiotre år gammal i en tragisk olycka på nöjesfältet kommer han till himlen. Där möter han fem personer, några som man har känt, andra som kan ha varit främlingar. De belyser mysterierna i hans "meningslösa" liv, och avslöjar den skrämmande hemligheten bakom den ständiga frågan: Varför var jag där?

Fem personer du möter i himlen är en varm berättelse som lämnar avtryck. Den belyser ett sorgligt ämne utan att för den sakens skull vara deprimerande och långtråkig. På samma sätt som "Tisdagar med Morrie" är detta en vacker, finstämd saga med en allvarlig underton. Upplösningen var fantastisk! Jag satt på planet till Kreta och avslutade boken med tårarna sprutande. Verkligen läsvärd bok för alla som gillar Mitch Albom och Paulo Coelho, men gillar ni inte dem så gör er icke besvär.

Boken lämnar mig med en känsla av att allt har en mening, och att jag kan faktiskt släppa rädslan för att inte åstadkomma tillräckligt, och därför bli meningslöst. Jag tror på det som Morrie sa: "Det är så många människor som lever ett meningslöst liv. De verkar halvsovande även när de är upptagna med att göra sådant som de tycker är viktigt. Det beror på att de jagar efter fel saker. För att få mening i sitt liv måste man ägna sig åt att älska sin nästa, man måste ägna sig åt människorna i sin omgivning och åt att skapa sådant som ger en något att leva för." (Ur tisdagar med Morrie av Mitch Albom).

(Bild från http://sebblogg.files.wordpress.com/2007/04/fermpersoner.jpg).

Den du inte ser av Mari Jungstedt

Den du inte ser är Mari Jungstedts debut, men det märks inte. Språket är färgrikt och nyanserat, intrigen håller och karaktärerna trovärdiga. Berättelsen utspelar sig på ett Gotland som inväntar turistsäsongen. Efter att ha bråkat med sin pojkvän på en fest går Helena Hillerström ut med sin hund. Hon hittas mördad med ett par trosor i munnen. När småbarnsmamman Frida Lindh hittas död, även hon med trosor i munnen, inser Anders Knutas att han har med samma mördare att göra.

Den enda och största besvikelsen i boken är upplösningen, mest för att jag redan hundra sidor tidigare sett lösningen på gåtan. För mig är deckare ofta en enda stor utmaning; kommer jag att kunna luska ut vem som är mördaren och motivet innan författaren avslöjar det? I det här fallet kunde jag det, och i mina ögon gör Gotlandspolisen också ett riktigt nybörjarfel vad gäller utredningen eftersom de missar detta.

Allt är dock inte förlorat för Mari Jungstedt. Boken är kanon, och trots en vag upplösning så är den klart läsvärd. Jag ser redan fram emot att nästa bok.

(Bild från http://www.rolfner.se/monicas/Bokmappen/den_du_inte.jpg).

Are you afraid of the dark? av Sidney Sheldon

Jag hittade Are you afraid of the dark? på ett bokbord vid hotellet och insåg till min stora förvåning att här var det en bok av Sidney Sheldon som jag inte hade läst. Hör och häpna! Boken var lättläst och intrigen känns som urtypisk för Sheldon: I New York, Denver, Paris och Berlin hittas fyra människor döda; till synes omkomna i olyckor. Huvudpersonerna är två kvinnor, änkor till männen, som finner sig indragna i en stor konspiration som ifall den lyckas kommer att ta livet av miljontals människor.

Vid horisontens rand (svensk titel) innehåller få överraskningsmoment men är ändå (som med de flesta av Sheldons böcker) är det helt okej underhållning. Perfekt för en dag på stranden helt enkelt. Inget upphetsande, men inte heller någon större besvikelse.

Läs istället: Tracys hämnd, Spelets härskare och Främlingen i spegeln.

(Bild från http://www.tribuneindia.com/2004/20041003/spectrum/b16.jpg).

Att komma hem ska vara en schlager av Per Hagman

Först måste jag erkänna att jag har gett avkall på en av mina grundregler - att läsa minst 200 sidor av varje bok. Att ge varje bok en chans att återhämta sig från en dålig inledning. Den här gången har jag läst lite drygt 20 sidor och jag känner att jag inte kan läsa en sida till. Som Howard Bloom sa: Livet är för kort för att slösas bort på dåliga böcker.

Per Hagmans inledning förtäljer något mycket uppenbart: ännu en bok skriven av en man i trettioårskris som tar sig själv på för stort allvar. Människor som skriver poesi och kallar det skönlitterärt gör mig en stor otjänst. Jag tycker nämligen om att läsa korta dikter, som en smekning, inte en plågsamt långrandig runk av självupptagenhet som i Per Hagmans fall. Tjugo sidor var vad som krävdes för att inse att jag och Per Hagman aldrig kommer att hålla sams. Jag fick detta boktips av Johan på jobbet, (som för övrigt skrev ett mail till mig och undrade om jag hade några boktips som inte var fantasy och chicklitt. Jag upplyste honom vänligt men bestämt om att jag inte läser mycket annat).

Jag ryser över att deckarförfattarinnorna i Sverige just nu får kängor från Sveriges gubbelit när Per Hagman får ge ut en småsnuskig porrfarbrorsdröm med sitt eget porträtt på framsidan. Att komma hem ska vara en schlager är en genialisk titel, men redan efter första sidan ligger jag raklång som en allsvensk målvakt och pustar i förlossningsliknande smärtor. Herremingud. Om Hagmans bok vore den sista boken som fanns kvar på jorden så skulle jag be Göran Hägglund att skriva feministisk tantsnusk.

(Bild från http://www.adlibris.se/covers/9/10/9100106232.jpg).

Skulptrisen av Minette Walters

Skulptrisen är ännu en psykologisk thriller som de flesta i Sverige fick med Expressen för ett par dagar sedan. Huvudpersonen Roz får i uppdrag att skriva om en brutal mördare, även kallad "skulptrisen", och hon dras snabbt in i en karusell av händelser. Självklart hittar Roz nya bevis och hon ställer sig frågor som ingen har ställt tidigare.

Boken är okej, den går att läsa och författarens språk fungerar någorlunda. Jag är dock inte speciellt imponerad och jag kommer inte att läsa fler böcker av Minette Walters. Boken har en större potential än resultatet redovisar, men historien blir ganska fort förutsägbar och tråkig. Skulptrisen innehåller få överraskningar på det stora hela, även om författaren har försökt att spara på trumfkortet till de sista sidorna blir det här aldrig riktigt spännande. Vill du ha spänning får du vända dig till Stieg Larsson som resten av svenska folket.

(Bild från http://nystas_bibliotek.nystas.se/skulptris.gif).

Den besynnerliga händelsen med hunden av Mark Haddon

Huvudpersonen heter Christopher och är autist. Hans största intresse är matematik och logiskt tänkande, och det är med hjälp av detta som han identifierar sin värld. Historien tar sin början när Christopher hittar grannens hund mördad. Han bestämmer sig för att "göra detektivarbete" och finna gärningsmannen.

Berättarrösten kommer från Christophers egen hand, det är han själv som så att säga har "skrivit boken". Det är en väldigt intressant bok på så sätt eftersom vi får kliva in i en autists verklighetsuppfattning. Christopher förklarar mycket tålmodigt varför han inte tycker om gult och brunt, hur han vet vad andra människor känner (han har fått en streckgubbsförteckning över leende gubbar, sura gubbar och memorerat förklaringen som hans lärarinna bifogat till varje bild) samt varför han "gör jämmer" när han känner sig förvirrad och rädd.

Det är en ganska vacker historia. För mig blir den extra intressant eftersom jag troligtvis blir lärare och ibland kommer att ha pojkar och flickor i mina klasser med autistiska störningar. Ifall jag blir speciallärare (som inte känns helt otänkbart) så är den ännu viktigare. För dig som "vanlig" människa kan jag säga att om det du vanligtvis läser är deckare, fantasy och chicklitt så ta dig inte tid och läs den här. Den är okej, men inte mer. Ägna din tid åt att leta upp bättre böcker och rekommendera dem till mig.

(Bild från http://www.boktips.net/bookimages/9146201653.gif).

Jag älskade honom av Anna Gavalda

Det här är den andra i Läs-Inte genren ni får av mig. Den enda anledningen till att jag läste en bok med denna übersmöriga titel var att jag fick den gratis. Jag jobbar i receptionen på en mediabyrå, och här får vi alla tidningar du kan tänka dig gratis. Den följde med MåBra och såg ganska nätt ut, så jag tänkte "jag kan väl pröva i alla fall, det är så typiskt mig att döma en bok efter omslaget". Frågan är bara, om man inte dömer en bok efter omslaget, hur ska man då kunna döma den? Är det meningen att man ska läsa varje bok innan man dömer, "lära känna den ordentligt"?

Jag älskade honom är en bok som handlar om en kvinna som precis har blivit lämnad av sin man. Hennes svärfar tar med henne till familjens landställe och berättar sin historia. That's it. Boken är på ca 150 sidor och varje sida liknar dålig poesi. Historien är tråkig, författaren lider av storhetsvansinne och kontentan av berättelsen är lika med noll. Behöver jag säga mer? Läs inte!

(Bild från http://tifo.btj.se/data/6656073525105584).

Harry Potter and the Deathly Hallows - FÄRDIGLÄST!

Här följer en recension helt utan spoilers. Jag kommer inte att avslöja några platser eller händelser i boken, eller vilka karaktärer som dog.

I lördags morse 09.50 stod jag utanför Åhléns i Skanstull och väntade på att de skulle öppna. Det var totalt folktomt i fem minuter, sedan dök en massa människor upp. Jag blev mer och mer nervös över att böckerna skulle ta slut (vilket är helt sjukt, eftersom jag förhandsbokade över en månad innan släppet). När dörrarna äntligen slogs upp fick jag tvinga mig själv att gå någorlunda lugnt (jag småsprang sista biten, men försökte se ut som jag gick). Jag var nummer ett! Och detta helt utan en enda liten knuff(!). Lämnade fram min mobil med bokningsnumret och fick en liten papperspåse med boken i. Jublande lycklig slog jag upp boken redan innan jag hade lämnat affären och började läsa. Det var först en halvtimme senare som jag kom på att jag hade glömt mobilen vid disken på Åhléns.

Harry Potter and the Deathly Hallows är den överlägset mest spännande boken i serien. Det går inte att sluta att läsa och jag läste ut den på en dag. Läsningen tog mindre än 9,5 timmar och boken var ändå ca 600 sidor. Så spännande var den, gott folk. Under tiden som jag skrattade, kippade efter andan och hulkgrät så hann jag även misshandla min soffkudde och blänga hotfullt på boken. Ikväll så ska jag börja från början och läsa om den. Just nu funderar jag på vad jag ska skriva till J K Rowling. Hon måste ju fortsätta skriva (vad hon nu än skriver) även om hon är miljardär och inte behöver. Hon har ju fansen att tänka på, ett ansvar för bövelen!

Jag önskar jag kunde ge fler kommentarer, men jag vill att ni ska läsa boken, så det här är allt ni får ut av mig för den här gången. Några veckor efter det att den svenska översättningen av boken är ute så kanske ni får höra en mer utförlig recension.

Tills dess: vi ses på andra sidan!

(Bild från http://www.temp.sfbok.se/kat/img/65175.jpg).

Tankar från sängkanten av Marian Keyes

Okej - jag är den första att erkänna det. Jag är alltid misstänksam när en författare publicerar sina redan innan publicerade krönikor plus "en massa nytt spännande material, opublicerat". Det osar alltid pr-trick för mig, som om bokförlaget har haft stormöte och kommit fram till att den där Marian Keyes inte har fått tillräckligt mycket publicitet på sistone. Vad göra? Jo, publicera en bok med redan sen innan skrivet material! Handskakningar och befodringar.

Jojo. Tankar från sängkanten är en samlingsbok för diverse godbitar från Keyes karriär som krönikör samt lite annat smått och gott. Oavsett huruvida det är ett pr-trick eller inte så skänker Keyes en del av förtjänsten för boken till ett behjärtansvärt ändamål - from Russa with love. Jag är dock inte överhövans imponerad av Keyes den här gången, men jag tycker att det var helt okej sängkants-läsning. Ifall du vill ha något lättsmält som varken smakar gott eller dåligt, och som du drömmer ljuva drömmar av, läs denna bok. Ett plus i kanten är de söta små novellerna i slutet, jag blev riktigt sugen på att skriva noveller själv.

Det är klart, jag är ju inte berömd författare. Vem skulle vilja publicera mina noveller och redan skrivna bloggar?

Frågan står öppen.

(Bild från http://bilder.panorstedt.se/bilder/Omslag/112/72638028_O_1.jpg).

Livets skafferi av Alexander McCall Smith

Livets skafferi är den femte boken i serien om Mma Ramotswe, grundaren till Damernas detektivbyrå i Botswana. Boken är lika charmig som sina föregångare, och med tillika klockrena citat:

"Det var en förfärlig sak som omvärlden gjort mot Afrika när man hade tvingat på dem idén att slanka kvinnor, en del lika smala som en sebokoldi, en tusenfoting, var tilldragande. Det var inte vad män verkligen ville ha. Män ville ha kvinnor vars form påminde dem om goda saker på bordet." (McCall Smith, Livets skafferi, s. 19).

Det här är i korta drag en feel good-bok, och för er som inte har läst föregående böcker kan jag verkligen rekommendera dem. De är dessutom lättlästa, även om ett sådant uttalande från en person som läser en sida mellan 30 och 60 sekunder inte är mycket värt. (Jag läser alltså ut denna bok på mindre än fyra timmar, inklusive pauser. Detta är både ett gissel, t ex när boken är så bra att man inte vill att den ska ta slut, och positivt eftersom jag läser många bra böcker på förhållandevis kort tid).

Mma Ramotswe är fortfarande ogift, kan jag avslöja, trots att hon accepterade mr J.L.B. Matekonis frieri redan i första boken. Det är det vanliga upplägget i boken, alla har sina problem som de hjälps åt att lösa. Någon hoppar fallskärm för välgörenhet, en annan flyttar till ett hus där det finns en kran med vatten(!). Afrika är en världsdel som alltid har fascinerat mig, och böckerna om Damernas detektivbyrå har snarare underblåst denna fascination. Det är välskrivet, tilltalande och främmande. Mma Ramotswe är en klippa som jag tänker ta fasta på och fortsätta följa i framtiden. Jag hoppas att Alexander McCall Smith fortsätter att skriva om det oemotståndliga Botswana och Damernas detektivbyrå.

(Bild från: http://www.gummessons.com/Produkter2006/060816/livets_skafferi.jpg).

Bloggens första boktips

Till alla er som gillar Stephen King kan jag tipsa om en liten uppstickare - nämligen hans bok Att skriva. Boken handlar (vilket man också kan räkna ut med hjälp av titeln) hur man går tillväga när man skriver t ex en roman. Han berättar i olika delar, först om hur han började skriva och senare går han in på detaljer kring själva skrivandet. För mig som gärna fuskar i romanskrivning (har ett antal påbörjade romaner) har den här boken varit oumbärlig. Vissa saker han tar upp har varit stora Aha-upplevelser, speciellt det han skriver om adverb till anföringsverb t ex '"Ge tillbaka den!" vädjade han ynkligt.' King menar att har man beskrivit situationen tillräckligt så är liknande utsvävningar onödiga. Jag är beredd att hålla med honom, fast jag tror att det finns undantag även om det är en bra regel att hålla sig till.

En annan sak han skriver är att man inte bör vänta på inspirationen. Han förespråkar disciplin och hårt arbete och rekommenderar att man skriver minst tusen skönlitterära ord – om dagen. King påpekar att om man älskar att skriva så gör man troligtvis redan detta, men att det ändå är viktigt att förklara att övning ger färdighet. Jag, som aldrig skrivit tusen ord på en dag, väntar nog till min ålders höst innan jag börjar med handlingsprogrammet han föreslår. Eller till den dagen jag får en idé som är värd att utvecklas.

I korta drag är Kings bok Att skriva läsvärd för dig som har en hemlig ambition att bli författare, den behandlar inte icke-skönlitterära texter. Boken är även intressant för oss som beundrar Stephen King, för mycket av hans anda finns i boken och han tar ofta med sina egna böcker som exempel. Vet du hur han gick tillväga när han skrev Pestens Tid? Vill du veta? Läs boken.

(Bild från http://www.temp.sfbok.se/kat/img/47467.jpg)

Första Läs-Inte

Jag har precis läst hälften av fantasyromanen Otherland av Tad Williams. Den handlar om en tid när Internet har blivit en simulerad värld där gränserna endast sätts av människornas fantasier. Tyvärr har denna virtuella verklighet även blivit hem åt våldsamma krafter. När hjältinnan Reines lillebror hamnar i koma efter att ha gjort intrång i en otillåten del av nätens virtuella lekplats startar hon en undersökning - som leder till en kamp på liv och död.

Visst låter det spännande? Tyvärr är det inte speciellt märkvärdigt, synvinkelperspektiv i boken byts så ofta så att man blir illamående och så fort man har lärt sig att någorlunda hålla koll på huvudpersonerna så tillkommer det flera, i mitt tycke, onödiga bikaraktärer. Även i de "läskigare" avsnitten händer saker för fort för att man ska kunna uppfatta det. Tad Williams har en bra grundhistoria, och han kan skriva även om han i långa stycken hänfaller åt dålig 1700-tals poesi. Trots bra grundmaterial blir berättelsen tunn och ju fler karaktärer och komplexa situationer som uppstår desto tunnare känns det. Jag brukar vara en varm anhängare av fantasy-serier eftersom jag tror att "ju fler böcker författaren skrivit, desto bättre måste serien vara". I det här fallet stämmer inte detta och jag kommer att lämna tillbaka boken till biblioteket under lunchen idag.

(Bild från http://www.fantasticfiction.co.uk/w/tad-williams/city-of-golden-shadow.htm)