Sällan har en bok fått så mycket uppmärksamhet som denna. Susanna Alakoskis debutbok vann Augustpriset och har bland annat hyllats av SvD: ”En av de mest fängslande och underhållande romaner jag har läst på många år.”Vi får följa med finska Leena och hennes familj när de flyttar in i sin nya lägenhet. Äntligen ska de få inomhustoalett, parkettgolv, blommor på balkongen. Området befolkas snabbt av andra familjer och kallas Svinalängorna. Berättelsen beskriver ett barns utsatthet och stundtals outhärdliga ensamhet. Båda föräldrarna är periodare, alkoholister som super i veckor och sedan håller sig nyktra en tid. Varje period börjar på samma sätt, med bullar, påsen på cykelstyret, fest. Perioderna slutar i missär: Ingen mat i skåpen, inga rena kläder, utslagna vuxna som tuppat av här och där, rutor som slås sönder i vredesmod, grovt språk och slagsmål.
Jag hade redan hört mycket om Svinalängorna, om att antingen så hatar man boken eller så älskar man den. Personligen var den inget för mig. Boken var intressant så till vida att den beskriver en klasskildring och en tid som för mig är svunnen sedan länge. Dessutom svider det till när Leena upprepade gånger får "hjälp" av Soc bara för att sedan få flytta hem igen. Jag tyckte inte om språket, det var mest det. Som så många andra svenska författare så blir språket pretentiöst. Jag vet att det är många som håller med mig om det här, varför skulle annars Liza Marklund och Åsa Larsson blivit så populära? (Leif G W Persson håller inte med mig, men så skulle jag förstås aldrig läsa en bok av honom, pretentiösa gubbstrutt). Jag blev alldeles matt när jag läste boken, och förstås klämde jag fram några tårar som alltid när jag läser något riktigt sorgligt. Dock så skulle jag inte läsa om boken, den var inte tillräckligt bra. Det kan hända att min besvikelse orsakats av hypen kring Svinalängorna, men jag tror inte det. Jag föredrar böcker som går från A till B, inte från missär till missär.
Oavsett hype eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar